Redan när jag var 11 år ville jag ha en Polaroidkamera, men då hade jag tyvärr inte råd och fick nöja mig med min uppvridningsbara analoga kamera. Nu 16 år senare fick jag en Polaroidkamera i present av min sambo!
I början vågade jag knappt ta några bilder, man var ju van att kunna ta tio bilder och radera alla som folk såg lite för roliga ut på. Jag var rädd att de skulle bli misslyckade. Men nu i helgen när vi var på besök i Lysekil hade jag kameran med mig och fotade slut på den första filmen. Verkligen jätteroligt att stå och vänta på att bilden ska dyka upp.
Känns även lite mer spontant när man inte har tio bilder att välja mellan utan det blir som det blir. Och det blir ju alltid jättebra, om man kommer ihåg att byta inställningar för ljuset.
Kameran är väldigt lätt att förstå, finns en knapp och en ratt. Man ändrar inställningar efter ljuset, soligt, molnigt eller inomhus. Själva kortet är i visitkorts-storlek, eftersom kameran är såpass liten och smidig så kan man inte begära annat. Det tar några minuter innan bilden framkallas, längre tid om man är ute i kylan märkte jag. Härliga och klara färger blir resultatet och alla vill knö och stå och kika på att bilden ska träda fram.
Nu har jag tagit många bilder och det är så kul att kunna hålla ett foto i handen, det var inte igår! Nu ska bara ett fotoalbum införskaffas så jag inte tappar bort bilderna, finns ju endast i ett exemplar.
